Din lokala veckotidning

Deckarduo på besök i Mellerud

Deckarförfattarna Peter Mohlin och Peter Nyström besöker Melleruds bokhandel idag 1 april under sin signeringsturné för boken ”Den andra systern”, uppföljaren till säljsuccén ”Det sista livet”.

På kvällen besöker de Upperud 9:9 för ett författarsamtal med Victor Estby, detta sänds live via Bokdagar i Dalslands Facebook- och Youtube-kanaler.

Peter Mohlin och Peter Nyström, barndomsvänner som växte upp i Åmål, tilldelades Crimetime Award – Årets deckardebut 2020 för deras första spänningsroman; Det sista livet. Boken hyllades och blev en säljsuccé med cirka 100 000 sålda exemplar i Sverige, samt såld till uppåt 30 länder. 

De började skriva deckare tillsammans redan som tioåringar. Tack vare skrivandet har de hållit vänskapen vid liv. Kombinationen av författarnas erfarenheter från journalistik, dramatik och ett gemensamt starkt deckarintresse har varit grunden för framgångarna. 

Den 1 april släpps uppföljaren; Den andra systern. Det är en psykologisk kriminalroman om den tidigare FBI-agenten John Adderley från New York som under en ny identitet utforskar sina svenska rötter i Karlstad. Handlingen tar upp ämnen som ursprung, etnicitet, moraliska förpliktelser, skuld, maktspel och en intrig kring ett banbrytande dejtingföretag.

Peter Mohlin, författare och före detta journalist samt Peter Nyström, manusförfattare, teaterregissör och skådespelare, är en väl sammansvetsad duo som träffades som sjuåringar. 

– Det var ett kreativt kärleksmöte, jag minns att vi byggde en jättelång bilbana första gången vi träffades, säger Peter Mohlin.

– Ja, vi fann varandra direkt och började redan då skapa något gemensamt. Detta fortsatte genom uppväxten. Vi skrev revyer och underhöll på firmafester, bland annat på Melleruds Järnvägshotell, minns Peter Nyström.

Läs mer om deckarparet i Melleruds Nyheter tisdag den 13 april.

Nedan följer de första två kapitlen i uppföljaren; ”Den andra systern”.

Susanne Emanuelsson

Den andra systern

Kapitel 1.

Flickorna lyckades äntligen hålla samma fart. De höll varandra i händerna och kiknade av skratt när gungorna i stålställningen svingade mot allt högre höjder. Mamman missade föreställningen med ögonen i mobilen, men från bänken ett tjugotal meter bort såg Alicia glädjen i deras snoriga ansikten. Två systrar, synkroniserade med varandra och världen i en perfekt pendelrörelse. Som om de vore en och samma kropp

Det var kallt ute, ett par grader under noll. Benen var nästan bortdomnade vid det här laget. Ändå överraskade hon sig själv med att stanna kvar. Det var verkligen inte likt henne att titta på barn som lekte i parken.

I vanliga fall tog Alicia taxi hem från jobbet, det var en lyx hon unnade sig för att slippa blickarna på bussen. Men idag hade hon promenerat de tre kilometrarna från Raws kontor inne i centrala Karlstad till huset på Norrstrand. 

Eftermiddagssolen hade värmt så skönt att hon stannat ett kvarter för tidigt och slagit sig ner på bänken. Där hade hon blivit sittande. Ritat figurer med fötterna i snön och tänkt att den här dagen ändå var helt okej. Och om den var okej, så kunde nästa också bli det. Och nästa efter den. 

Hon log för sig själv och skakade på huvudet. Här satt hon, Alicia Bjelke, och lät som en självhjälpsbok.

”Jag måste kissa.”

Den yngsta flickans röst fick mamman med mobilen att reagera.

Alicia hade inga egna barn, men kunde föreställa sig att det tog en stund att få av overallen i bävernylon. För att undvika en olycka släpade mamman med sig ungen mot det vita trähuset som låg granne med lekparken. Den äldre systern blev lämnad kvar med förmaningen att inte gå någonstans. Hon tog ny fart med benen, men utan att riktigt skjuta ifrån. Ensam var det inte lika roligt att gunga.

Alicia tänkte på samtalet hon haft med sin egen syster för en dryg månad sedan. Det var söndagen den tredje advent och innan den första snön fallit. Hon hade lagt korten på bordet och förklarat för Stella varför lanseringen av Raw i Tyskland måste senareläggas.

Dejtingtjänsten som systrarna startat tillsammans var inget hobbyföretag i ett studentrum längre. Som teknisk chef måste Alicia få en rimlig chans att sköta sitt jobb och situationen hade blivit ohållbar. Hon arbetade fjorton timmar om dygnet och drömde om kodsträngar på nätterna. Stella hade lagt armen om henne och lyssnat.

Hon var bra på det, syrran, visste alltid när hon skulle prata och när hon skulle vara tyst. Hon lovade att skjuta fram datumet sex månader. Hälsan måste få gå först.

Alicia mindes lättnaden efteråt. För första gången på länge hade hon sovit en hel natt. Julen hade kommit och gått nästan utan att hon lagt märke till den under täcket i sängen.

Hon tittade mot den ensamma flickan på gungan. Farten var högre nu. Gummidäcket som hon satt på pendlade allt mer diagonalt och slog till sist i stålställningen. Den späda kroppen gjorde en luftfärd som slutade i snön. Alicia sprang dit och satte sig på huk. Försiktigt lyfte hon upp flickan till stående.

”Hur gick det?” sa hon.

Det rosiga ansiktet kämpade med gråten. Samtidigt hörde Alicia steg bakom sig. När hon vände sig om stod mamman där. Hon måste ha sett vad som hänt från huset och skyndat sig tillbaka. Deras blickar möttes och Alicia märkte hur kvinnan ryggade tillbaka.

”Kom så går vi in”, sa hon till dottern.

”Det var en rejäl flygtur, men hon landade mjukt. Hon blev nog mest rädd, tror jag”, sa Alicia och reste sig upp.

Kvinnan svarade inte. Hon bara fortsatte att stirra.

”Vi ska gå nu”, kom det till slut.

”Jag ville bara hjälpa henne.”

”Tack, men vi klarar oss själva.”

Mammans ögon vägrade släppa taget. Alicia kände igen reaktionen. En blandning av fascination och äckel. I vanliga fall kunde hon ta den. Det var ju inte precis första gången någon glodde på hennes ansikte. Men den här kärringen var bara för mycket. Alicia hade ju tröstat dottern och nu blev hon behandlad som paria.

”Ska du fortsätta titta på freaket, får du betala för det”, sa hon och höll fram handen.

Kapitel 2.

Stearinljuset fladdrade till i vinddraget från servitrisen. John såg hur hon skyndade vidare i gången mellan borden till sällskapet längst in i restaurangen. Tre män och en kvinna, alla i kontorskläder.

Han hade avfärdat dem som ett afterwork-gäng, men helt säker kunde han inte vara. Det var själva problemet. Han kunde inte vara säker på någonting över huvud taget.

Lättlyssnad salsa strömmade ur högtalarna. Samma spellista som alltid. Rederiets musik var lika förutsägbar som menyn: spanska tapasrätter och viner från Rioja. John brukade känna sig hemma här bland de rustika plankborden och ljuskronorna i taket. Restaurangen låg bara ett stenkast från hans egen lägenhet och han besökte den flera gånger i veckan. Men ikväll visste han bättre än att slappna av.

När som helst kunde scenen förändras och då måste han vara redo.

”Herregud, vad varmt det är här inne. Jag trodde det var finnarna som gillade att bada bastu.”

Skrattet från andra sidan bordet överröstade musiken. Det bullriga, kluckande lätet var Trevors mest särpräglade kännetecken. John skulle kunna peka ut honom med förbundna ögon i ett hav av garvande människor.

Vännen drog ner blixtlåset i täckjackan. När ena handen försvann innanför det fodrade tyget greppade John hårdare om vapnet som han dolde under bordet. Långsamt förde han pekfingret till avtryckaren.

Skottet, om han avlossade det, skulle träffa i nedre delen av magen.

”Men vad vet jag, bastu kanske är populärt i Sverige också”, fort- satte Trevor.

Han krängde av sig jackan och hängde den på stolsryggen. Båda händerna var åter synliga och John kunde andas igen. Så sent som igår kväll hade han varit övertygad om att vännen var död. Att nu sitta mitt emot honom på Rederiet kändes helt overkligt. John hummade något till svar och fortsatte att leta efter okända fiender i rummet. Krögaren visste att han var polis och hade utan att ställa frågor låtit honom titta i bokningspärmen före öppningsdags.

Paret vid fönstret och familjen med barnvagnen hade gjort sina reservationer långt i förväg, så dem kunde han utesluta. Den bredaxlade mannen vid bordet till vänster om entrén behövde däremot hållas under uppsikt. Han hade bokat tidigare idag och detsamma gällde afterwork-gänget som just nu betjänades av servitrisen.

John riktade blicken mot baren. Där hängde två stammisar som han brukade hälsa på, men också ett okänt ansikte. Eller snarare en nacke. Mannen med det silverfärgade håret samlat i en knut stod med ryggen mot honom och drack öl direkt ur flaskan.

”Fan, vad härligt att se dig igen. Du fattar inte vad det här betyder för mig”, sa Trevor och såg uppriktigt tacksam ut.

John tvingade fram ett leende och försökte avgöra om vännen hade tappat i vikt. Nog satt kavajen lösare över axlarna och skjortan spände inte på samma sätt över bröstet. Antingen hade Trevor magrat eller så var kläderna medvetet ett nummer för stora för att ge det intrycket.

Vännen torkade svetten ur pannan med en servett och tog i samma rörelse av sig den stickade mössan. John ryckte till när han såg den kala hjässan. Fyra månader tidigare när de senast träffats hade skallen varit täckt av ett tjockt, krulligt hår.

”Se inte så förvånad ut”, sa Trevor. ”Vad hade du väntat dig?”

John tittade ner i bordet.

”Jag vet faktiskt inte”, mumlade han.

Vännens uppträdande var både bekant och främmande. Basrösten, skrattet och de yviga gesterna kände han igen. Samtidigt fanns det något konstlat hos Trevor. Sättet han tagit av sig mössan på, det var teatralt. Som om han sökte största möjliga effekt av sitt skalliga huvud.

John påminde sig om att det enda som krävdes för att fejka biverkningarna av en cancerbehandling var lite lödder och en rakhyvel.

Han måste fortsätta agera som om Trevor var ett lockbete och återföreningen en fälla. Om jägarna gömde sig i lokalen hade han i alla fall fördelen av att vara på hemmaplan. Svängdörren till köket låg bara några få steg bort och från kockens domäner fanns en utgång till gatan bakom byggnaden. Där stod Johns bil parkerad med allt han behövde för ett liv på flykt.

”Hur är det med dig?” undrade Trevor.

Vännen log över det tända stearinljuset.

När John inte svarade sa han:

”Kom igen nu, berätta vad som är fel. Och om det är en pistol du håller under bordet så kan du lägga undan den.”