Skogen där Saabarna har fått sista vilan – 800 bilvrak ligger övergivna

Den vita Saab 96:an ser lite sorgsen ut i det höga och frodiga försommargräset med vilda hundkex som slickar plåten. Den har nog varit ledsen länge. Chassinummer 148028 tappade i själva verket gnistan för över 50 år sedan och nu återstår i princip en tom kaross.

Samma syn möter mig i alla väderstreck. Närmare tusen bilar håller sakta på att slukas av naturen på den gamla bilskroten och upptrampade stigar slingrar sig genom buskar, träd och snår. Det är en fascinerande plats som kittlar fantasin.

Allt började med att bröderna Rune och Tore Ivansson öppnade en bilverkstad i Båstnäs, söder om Töcksfors i början av 1950-talet. Snart blev det en bilskrot och affärerna blomstrade när norrmännen på grund av höga tullar köpte bilar i delar och förde över gränsen som de sedan satte ihop igen. På 1980-talet hade det gynnsamma handelsutbytet upphört för länge sedan.

Den omfattande bilparken blev kvar och som mest har närmare två tusen fordon funnits i Båstnäs. Många bilar har forslats bort och en del har sålts. Idag finns kanske 800 bilvrak kvar men naturen är på god väg att ta tillbaka förlorad mark.

På en grusad parkeringsyta syns åtta utlandsregistrerade bilar och en med svenska plåtar. Intresset för platsen är stort och det finns alltid turister på besök.

Marken som bilarna står på ägs av syskonen Tomas och Pia Ivansson. De är barn till Rune, men har inget verksamhetsansvar för platsen.

Därför saknas ansvariga som ordnar med toaletter och parkeringsmöjligheter. Men nu har Töcksfors Car Club tagit Båstnäs till sitt hjärta och ett arbete med att göra området mer turistvänligt pågår.

– Det finns ett avtal med markägarna och vi har grusat upp 800 kvadratmeter parkeringsyta. För några år sedan brann ett skolhus ned och där har vi gjort i ordning en rastplats och satt upp bänkar. I sommar kommer en bajamaja på plats men på sikt vill vi bygga riktiga toaletter och göra platsen tillgänglig för funktionshindrade, säger klubbens projektledare, Gunnar Henriksson.

Allmänintresset för den här platsen är enormt.

Bättre skyltning och en historik om bilskroten finns också på önskelistan.

– Allmänintresset för den här platsen är enormt från alla typer av människor. De kan komma för bilarna, naturen, fotograferandet eller konsten. En liten arbetsinsats från vår sida gör stor nytta för lokalborna och får turisterna att stanna längre, vilket i sin tur gynnar hela näringslivet i kommunen.

Klubbens ordförande, Lennart Österwald, sluter upp vid vår sida och de båda männen leder in oss bland buskar och snår. Nu väntar en rundvandring vi sent ska glömma.

– Det här är den enda kyrkogården det går att hämta tillbaka delar från. Men många bilar börjar bli väldigt dåliga, konstaterar Gunnar Henriksson.

Vi kommer med ett uppdrag. Att hitta Saabar. Som märkesfrälst känns det dystert att leta efter dem på en bilkyrkogård. Det var roligare några dagar innan på Saabfestivalen i Trollhättan där de stod i all sin prakt och blänkte.

Det här är den enda kyrkogården det går att hämta tillbaka delar från.

Saabarna ser svårfunna ut till en början. Mossor och lavar täcker många bilar och att identifiera märken är inte alltid lätt. Framför oss står två rostbruna Chevrolet 1958. Under instrumentpanelen på en av dem finns ett litet fågelbo. Det är lätt att tro att allt skrot skulle förstöra naturen men artrikedomen och den biologiska mångfalden tycks utbredd.

– Den olja och de vätskor som funnits i bilarna tömdes ofta ur av ägarna innan de ställdes av och det som blev kvar har runnit ut för länge sedan. Faktum är att nästan varje bil är hem för fåglar eller andra djur, säger Gunnar Henriksson.

Synen är häpnadsväckande. Vissa bilar är bokstavligen begravda av nedfallna grenar och träd, vars växtlighet döljer en hel del. Bilarna är placerade ovanpå varandra och har tryckts ihop till oigenkännlighet. På flera ställen har hjul sjunkit halvvägs ned i marken.

En machete hade varit ett relevant hjälpmedel för att bana väg. Några turister dyker upp i det djungelliknande landskapet. Det är Stephie Huysegems och Wannes Van Eccelpoel från Belgien.

– Vi är glada över att se alla bilar men det är ledsamt att de glömts bort och rostat sönder, säger paret.

Plötsligt hörs glada rop från en annan turist, som hittar sin drömbil - en blå Opel.

Varje bil är hem för fåglar eller andra djur.

Framför mig skymtar en gammal linjebuss. Men det var längesedan den tjänstgjorde och takstommen av trä har säckat ihop.

– Den kallades Folkesbussen, efter ägaren som hette Folke. Det är många ortsbor i generationen före oss som har åkt med i den, säger Lennart Österwald. För 25 år sedan fanns det idéer om att renovera bussen men det är inte möjligt längre.

Vi traskar vidare och Lennart visar ett timrat hus från 1800-talet, som han anser borde vara k-märkt.

– Här inne har det legat mängder av kardanaxlar.

Nu är vi inne i den riktiga trollskogen, jättelika granar kantar vår väg, varav en gran ser lika död ut som bilarna. Plötsligt står alla stjärnor rätt. Eller är det en hägring. I en glänta skymtar en grön Saab 92 från 1950-talet. Det visar sig vara tyske bilentusiasten Peter Stöhr som intervjuas inför ett reportage i tidskriften Saab Car Magazine. Han har köpt två Saabar från bilkyrkogården och renoverat dem.

Vi blir uppspelta av den närmast overkliga uppenbarelsen. Men reportageteamet ser upptagna ut så vi vandrar vidare bland bilar och växtlighet som bildar en homogen enhet.

Bilkyrkogården är en tidskapsel som speglar den svenska bilparken som den såg ut under 1930-talet fram till 1960-tal, som de nyaste bilarna är från. Några Volvo PV står staplade på varandra och nu uppenbarar sig en Saab 96, som ställts över en annan bil.

Knappt har vår glädje över detta fynd lagt sig innan Lennart Österwald hojtar till:

– Oj, en Saab till.

Nu syns ännu fler Trollhättebilar. Fyra Saab 96:or inom tio meters radie. Det går bra nu.

En Saab med delad framruta och med alla rutor hela är en ovanlig syn. Men även här har växtligheten tagit kommandot, ormbunkar växer i motorrummet och mossan har lagt sig som ett skyddande täcke över taket och bakrutan.

– Tänk vad en har sprungit här, minns Lennart Österwald.

Han berättar att det är 50 år sedan hans första besök på skroten.

– Det har hänt en del på den tiden. Nu är det här besöksmålet inne på slutspurten. Vem vet hur mycket som är kvar om ytterligare 50 år. Den nedersta bilen är nästan borta och naturen har tagit över, säger klubbordföranden och pekar på en bil som tryckts ned i jorden av bilar som ligger ovanpå.

– Det är blandskog och mycket rutten ved. Här finns allt som krävs för ett rikt djurliv. Jag ser både en bilskrot och ett naturreservat, säger Gunnar Henriksson, som har ett särskilt intresse för amerikanska bilar.

Det var som att gå på en skrot med rymdskepp.

Även han besökte bröderna Ivanssons bilskrot som ung.

– Vi åkte hit på våra mopeder och såg den ena bilen fränare än den andra. Det var som att gå på en skrot med rymdskepp. Amerikanska bilar var inte så vanliga på den tiden.

Gunnar Henriksson köpte sin Oldsmobile av 1955 års modell från bilskroten i Båstnäs 1977. Sedan dess har han renoverat bilen i omgångar och efter 47 år är den äntligen klar. Skicket är så fint att det tar andan ur betraktaren. Bild: STEFAN BENNHAGE

1/3

1977 fann han sin drömbil, en Oldsmobile 1955, som han köpte av bröderna och nu har renoverat till nyskick hemma i sitt garage i Töcksfors.

– De flesta ungdomar som var här och tittade på bilar åkte hem och fantiserade om att köpa en bil härifrån och renovera. Men det var bara Gunnar som förverkligade den drömmen, säger Lennart Österwald.

Längs en väg i utkanten av bilkyrkogården står ett stort antal folkvagnsbubblor på rad i olika grader av förfall. De är i så dåligt skick att även den mest entusiastiske bilförsäljare skulle gå bet på att bli av med dem.

Nedanför en liten bergknalle ligger drivor av bilsäten där bara fjäderstommarna syns.

Bredvid en byggnad står en maktlös traktor efter att ha blivit fråntagen sin motor.

– Det var några här och stal motorn. Inne i byggnaden fanns fullt med verktyg men de har också fått ben och sprungit iväg, säger Lennart Österwald.

Vi kikar in och ser golvet helt täckt med gamla bildelar. En valbroschyr från 1970, som skickades ut till hushållen, syns bland bråten. Ett hjul sitter runt en gran och frågan är hur fälgen hamnade där.

Vi kommer direkt från Saabfestivalen.

Ett möte med holländska paret Emmy och Anton Potze blir ett möte för redan frälsta.

– Vi kommer direkt från Saabfestivalen i Trollhättan och det är första gången vi är här. Det är vänner som pratat om den här platsen och visat bilder. Det är vackert och väldigt fint här med alla bilar och historien om bröderna.

Hemma har de Saabar i alla möjliga modeller och varianter, allt från 96:or till Sonett och modernare 9-3 och 9-5.

Resterna av en Konsum varubuss passeras och bredvid står en fenmerca från 60-talet. Även denna mäktiga lyxbil får finna sig i att naturen har sin gång.

Framme vid parkeringen finns ett helt gärde fullt med skrotbilar. En Volvo Amazon får tankarna att vandra iväg till Svenne Rubins välkända låt. Men den här Amazonen har varken lister eller krom. Den är inte Californiavit och saknar ratt av bakelit. Men den har lackerats om många gånger i de flesta kulörer. På instrumentpanelen finns en skylt med ägarens namn som delvis går att skönja.

En mättnad börjar infinna sig. Det går inte att ta in mer intryck och fotograf Stefan Bennhage börjar oja sig över det stora antalet bilder han tagit. Det känns som att det nog räcker nu och vi lämnar bilkyrkogården för den här gången. Men vår historia är inte slut.

Nyfikenheten är inte stillad för vi vill veta hur det var att växa upp med en far som levde för sin skrot. Därför ringer vi upp Rune Ivanssons son, Tomas Ivansson, eftersom han inte kunde medverka i Båstnäs den här dagen.

Farsan levde för skroten.

– Jag vistades där varje sommar och varje helg tills jag var 13 år och bodde i skolhuset som har brunnit ned. Vi hade lägenhet i Töcksfors men farsan levde för skroten och åkte alltid dit på söndag kväll och kom inte hem förrän fredag kväll.

Han har länge kämpat för att Årjängs kommun ska göra Båstnäs bilkyrkogård mer besöksvänlig men har inte fått gehör.

– Jag gör inte anspråk på några pengar men med tanke på hur mycket skattepengar kommunen får in från alla besökare hade jag bland annat önskat hjälp till ett dass, en informationssylt och en sopcontainer. Nu är det lite en dröm som går i uppfyllelse när bilklubben tar tag i saken. Men samtidigt är det tio år för sent.

Tomas Ivansson syftar på det bostadshus som finns på fastigheten och som fram tills för 15 år sedan var i någorlunda bra skick.

– Jag skulle vilja renovera huset men det går inte längre på grund av alla inbrott och all förstörelse.

Markägaren märker hur synen på bilkyrkogården har ändrat skepnad under årens lopp.

– I början var det norrmän som köpte bilar och delar och under slutet av 1980-talet började fotografer komma hit. Då gick det en fotograf på 20 besökare, de andra tittade efter bildelar. Nu har pendeln svängt så att det går en bilentusiast på 20 fotografer.

Enligt Tomas Ivansson används bilkyrkogården för olika syften, som filminspelningar, konstprojekt och fotografering. Konstelever har varit på besök liksom Volvos och Saabs designskolor. Men de flesta kommer trots allt hit bara för att de hört talas om den märkliga platsen. Det har även getts ut ett stort antal böcker och publikationer i ämnet, varav Staffan Ekengrens Kärleken till en skrot, hör till de mest kända.

– Oavsett om man påverkas positivt eller negativt av den här platsen bär alla på någon typ av känsla efter ett besök här.

Dragningen till platsen finns kvar.

Hur tror du den här platsen ser ut om 50 år?

– Det blir allt svårare att se vilka bilar som finns här så de bilintresserade blir nog färre. Men dragningen till platsen finns kvar och då blir det kanske ett besöksmål för människor som söker konstiga kultur- och naturupplevelser. Fotografer söker sig säkert fortfarande hit för det är en unik miljö som inte går att hitta någon annanstans i den här omfattningen.

Även stål och plåt återgår så småningom till naturen men Tomas Ivansson tror inte att det innebär någon miljökatastrof.

– Den biologiska mångfalden är stor och miljön är tillhåll för bland annat massor av småfåglar och ekorrar. Här har djuren lite bättre boendemöjligheter än på många andra platser. Jag har till och med hittat fågelbon inne i bensintankar.

Jag har till och med hittat fågelbon inne i bensintankar.

Tomas Ivansson har aldrig ångrat att han inte försökt tjäna pengar på det stora intresset för bilkyrkogården.

– Skulle jag öppna någon form av verksamhet medföljer även ett saneringskrav från myndigheterna. Men jag skulle inte ha något emot om någon ville driva ett café.

Det råder ingen tvekan om att platsen ligger honom varmt om hjärtat.

– Jag har många minnen från Båstnäs och det råder en speciell stämning där. Jag känner någon form av lugn när jag är på besök och det finns många roliga historier jag borde skriva ned.

Jag har många minnen från Båstnäs och det råder en speciell stämning där.

Lennart Österwald, ordförande i Töcksfors Car Club och Gunnar Henriksson, projektledare i samma klubb, har besökt bilkyrkogården till och från under 50 års tid. Bild: STEFAN BENNHAGE

1/88

LÄS MER:Peter räddade två Saabar från bilkyrkogården

TEXT

Sven-Gunnar Svenssonsven-gunnar.svensson@ttela.se