Det började för cirka tio år sedan med långt framskridna planer på en endagars Pink Floyd-festival i de forna brukslokalerna i Åsensbruk. Planerna sprack, men Lars-Gunnar Larsson höll fast vid sitt mål, en konsert med bandets musik.
2016 och 2018 gjordes två utsålda konserter under rubriken Forever Floydian. Nu sex år senare var det dags för en uppföljare. Med totalt 49 personer inblandade, varav bara 12 varit med tidigare, blev det en imponerande föreställning.
Legendarisk grupp
Pink Floyd bildades 1965 i London. Namnet togs från två bluesmusiker, Floyd Anderson och Floyd Council. Gruppen blev en del av den psykedeliska rörelsen och 1967 hade man två singelhits i Storbritannien, ”Arnold Lane” och ”See Emily Play”. De skrevs av gitarristen Syd Barrett, som lämnade bandet 1968. Gruppen gick därefter över till att mest ge ut LP-skivor, och lyckades väl med det. ”Atom Heart Mother” nådde 1970 första platsen på Englandslistan.
1973 kom det stora internationella genombrottet. Då släpptes ”Dark Side of the Moon”. Den nådde aldrig förstaplatsen i hemlandet, men låg kvar på listan i 367 veckor. Än bättre gick det i USA. Skivan nådde högst upp och stannade sedan kvar på listan i otroliga 989 veckor. Den följdes av en rad framgångsrika album, varav fyra nådde förstaplatsen i England.
På Next Generation-konserten dominerade ”Dark Side of the Moon” och dubbel-LP:n ”The Wall”, med sex respektive fem av de 19 låtarna. Man hade också med en låt från Roger Waters soloskiva ”Amused to Death”.
Konserten blir en totalupplevelse
En konsert med Pink Floyd är mycket mer än bara musik. Det är en totalupplevelse. Bara scenbygget lär denna gång ha tagit två dagar. Lägg till det en avancerad ljussättning och en rund skärm där det till låtarna visades filmsnuttar, var och en specialgjord för just detta tillfälle av projektledaren Lars-Gunnar Larsson och Vincent Gall.
I mitten av scenen stod kören, under ledning av Anders Fredriksson. På höger sida (från salongen sett) stod kompbandet (se bildtext) tillsammans med Renske Spek på marimba.
På andra sidan fanns musiker som användes för att sätta lite extra klangfärg på musiken. David Norlin, cello och fiol, Maria Hammarström Fredriksson, flöjt och fiol, Elisabette Emanuelsson, keyboard, Marie Christensen, harpa, och Kai Ritchiesse, saxofon.
Två timmar Pink Floyd
Totalt fick vi drygt två timmar musik, ofta i långa sjok utan mellansnack. Låttitlarna gavs på den runda skärmen, och den som önskade kunde via en QR-kod följa upplägget på sin mobil.
Under första halvan var hela ensemblen svartklädd. Mellan de tio numren spelades ljudeffekter, ofta publikljud som verkade hämtats från fotbollsmatcher.
Halvan innehöll flera höjdpunkter. Jennifer Gajewska gjorde en fantastisk tolkning av ”Nobody Home”. Kören spelade huvudrollen i ”A Great Day for Freedom”. Låten fick ett mäktigt slut med ordlös sång, skönt saxofonspel och fläskiga gitarrackord.
Den avslutande ”Sheep” ackompanjerades av fårljud i högtalarna och en film med en border collie och en fårhjord på skärmen.
Välbekanta Pink Floyd-låtar
Efter paus kom alla in vitklädda och nu fick vi höra några av de för allmänheten mer välbekanta låtarna ur Pink Floyds repertoar. Det inleddes med ”Another Brick in the Wall”, och senare kom både ”Wish You Where Here” och ”Money”.
En tidig höjdpunkt var en finstämd ”The Thin Ice”, med Nadja Hjelt och Lars-Gunnar som sångsolister, och fint harpospel. Den följdes av ”Shine on You Crazy Diamond”, där Holmström och Ritchisesse levererade långa fina solon innan sången kom in. När kören klämde i med full kraft på titelraden gick det rysningar i många ryggrader i salongen.
I avslutningsnumret kom världspolitiken in. Under ”Brain Damage”, med den bekanta raden ”The lunatic is in the grass”, visade skärmen bilder på diverse världsledare, med Donald Trump och Vladimir Putin som första namn.
Givetvis blev det stående ovationer från den fulltaliga publiken, och vi bjöds på ”Comfortably Numb” som extranummer. Även den följdes av stående ovationer.
