Lappgeten är den mest hotade av de svenska getraserna. Men Buxåsens småbruk och Paula Dahlqvist är genbank för rasen och här finns en långsamt växande skara av de sällskapliga och busiga djuren. Det är deras mjölk som ska förvandlas till ost i mejeriet som nu står klart efter tre års byggande. Årets tjugo killingar ska bara växa till sig några veckor till innan produktionen drar igång.
Paula och Fredric, som numera är hennes man, köpte skogsfastigheten vid Kroppefjäll mycket av en slump år 2018. Paula hade fem år tidigare köpt ett torp på 35 kvadratmeter i Herrljunga kommun och skaffat några få getter. Fredric hade sitt eget torpställe i samma trakt.
”Det bästa jag har gjort”
– Det var en kul dejt att åka på visning här. Det slutade med att vi sålde våra två hus och köpte detta. Det är det bästa jag har gjort, säger Paula och riktigt strålar vid det gedigna köksbordet som den keliga kattungen Abbath traskar fram och tillbaka över för att alternera mellan våra knän.
Det småskaliga och möjligheten till självhushållning präglar Buxåsens småbruk. Utöver getmjölk för egen konsumtion har man kunnat erbjuda kött, ägg, snittblommor, grönsaker och virke. Och getpromenader i smågrupp i naturreservatet.
– Vi håller oss flytande. Jag har inte ambitionen att bli rik, jag har ambitionen att leva min dröm. Klarar jag det har jag lyckats, säger Paula.
Vid sidan om småbruket har hon hela tiden haft ett jobb. Nyligen började hon en ny tjänst som projektledare för Mat på Dal inom Gröna klustret på Nuntorp.
Flera sorters getost
På den egna gården finns just nu 14 mjölkande getter. Ambitionen är att nå upp till 20, men inte fler än så. När mejeriet är igång kommer det alltså inte finnas några jättestora volymer av getost, men ändå olika sorter. Färskost, vitmögelost, fetaostar och grillost räknar Paula med att producera samt mjölk för leverans till Hollanders glass i Alingsås.
Getterna mjölkar hon bara under sommarhalvåret, men förhoppningen är att hitta en småskalig komjölksproducent att köpa in mjölk från för att kunna ysta samma ostsortiment fast med komjölk under vinterhalvåret.
Paula har utbildat sig inom mejeri på Eldrimner i Jämtland.
– Det är egentligen inte svårt göra ost, men det är inget som säger att den smakar samma sak nästa gång. Det är så mycket som kan påverka. Luftfuktighet och om du går du över en halv grad i temperatur då får du ett helt annat resultat. Och också så klart vad djuren äter. En ost man gör på våren kommer inte alls bli likadan på hösten.
Utrustning från nedlagda mejerier
Vid sidan om att bygga upp själva byggnaden där mejeriet och snart en gårdsbutik huserar har Paula under de senaste åren åkt landet runt för att köpa in utrustning.
– Jag vågar säga att 95 procent av utrustningen är köpt begagnad, säger Paula när hon efter ombyte, hårfix och handtvätt visar upp de blanka kokkärlen, dränbordet och alla steriliserade formar och kärl inne i själva mejeriet.
Det mesta är köpt från mejerier som tvingats lägga ned. Men att andra gått den vägen är inget som oroar Paula.
– När man pratar med dem har de ofta kunnat identifiera vad som inte har fungerat och det har jag lyssnat på. Många säger att de skalade upp, blev för stora och inte självförsörjande på foder eller mjölk. De anledningarna kan jag i stället titta på och tänka att så ska jag inte göra.
Kelsjuka getter
När vi närmar oss getterna som ännu står i den lite mindre vinterhagen bräker de förväntansfullt. Vi hinner knappt gå in förrän de samlas i en stor grupp runt matte Paula och nästan lika många runt nykomlingen med kameran.
– De tycker allting nytt är spännande. Sen är de individualister. Vissa får man inte röra. De är coola. Man skrattar mycket med getter.
Abbaths kattsyster Freja rör sig vant bland getterna och balanserar säkert och gärna på våra axlar. Alla getter har ett namn och varje årskull med killingar är döpta efter ett tema. Årets tema är bakverk, medan fjolårets glada gäng skuttar runt med namn efter blommor.
– Det är en liten riktlinje jag har haft för mig själv. Den dagen jag har så många djur att de inte har namn, då är jag för storskalig.
