Här har släkten brukat gården sedan 1600-talet

Om gården Vässby i skattemantal* finns det nedtecknat om från år 1610. Då Vässby från början bestått av flera ställen, så är det svårt att med säkerhet veta exakt vilket hemman som exakt avses. Just i Vässby, runt berget där byggnaderna i dag ligger, vet man att det tidigare funnits fyra stycken boställen.

Säkerställt i släktleden är dock att Hans Olofsson var ägare till det Vässby 2:35 som finns idag från slutet av 1600-talet, vilket då blir totalt åtta led. Förr i tiden, med stora barnaskaror och knaper ekonomi, var det också svårt att efter föräldrars frånfälle att lösa ut varandra. Var det exempelvis tio syskon i en familj så fick var och en också ärva en tiondel av föräldragården. Delar som sedan kunde lösas in i takt med att likviditet av något slag infann sig.

– Pappa pratade alltid om att gården gått i arv i 13 led, det minns vi, säger Anders Elofsson, en av dagens tio syskon Elofsson som alla växt upp på Vässby. Pappa i det här fallet är då Verner och således även far till nuvarande ägaren Åke Elofsson.

Säkerställt sedan 1689

Vid 1600-talets slut fanns det en Hans Olofsson, som var ägare till Vässby från år 1689. Han var son till nämndeman Olof Jonsson i Jonstorp och stod ekonomiskt på god fot.

Dock förekom han ofta i tingsprotokollen. Som vanligt vid den tiden gick det ibland till handgripligheter vid osämja. En gång år 1698 hade han och Olof Andersson i Lefors slagits och ”som det skett under julefriden skola de stå i uppenbar skrift” vilket betyder inför församlingen i kyrkan. Men det fanns även gott i honom, han hjälpte bland annat sina grannar med utsäde under de svåra åren i början av 1700-talet.

Hans Olofsson var antagligen måg till Jan Eriksson, tidigare ägare till en fjärding i Vässby. I sitt första äktenskap hade Hans Olofsson bland andra sönerna Olof Hansson och Jonas Hansson som sedermera blev ägare till Vässby, samt Jon Hansson som blev soldat i Vässby med namnet Wäst.

Processade med övriga arvingar

När Hans Olofson dog 1740 var han omgift med Maria Jonsdotter som fått testamente av honom och processade med övriga arvingar. Dottern i detta äktenskap, Maria Hansdotter f. 1731, ärvde fjärdingen i Vässby. Hon ingick äktenskap med Per Eriksson från Bodane, Frändefors född 1716. Maria Hansdotter dog sedan 1764, varefter Per Eriksson gifte om sig med Kerstin Svensdotter, men även hon dog i 30-årsåldern, år 1772.

Då gifte Per Eriksson åter igen om sig med den 42 år yngre Karin Nilsdotter. Hon, i sin tur, gifte sedan om sig med Olof Andersson i Vässby f. 1770, när Per Eriksson gick bort 1792.

Av Per Erikssons barn övertog Erik Persson, f. 1755, fädernegården. Han var son i första äktenskapet med Maria Hansdotter. Gården Vässby har därefter gått i släkten från far till son; Jonas Eriksson f, 1793, Elof Jonasson f, 1835, Lars Elofsson f, 1874, Werner Elofsson f, 1909 och nuvarande ägare Åke Elofsson f. 1944.

Lars Elofsson som var den förste ”elofssonen” var för övrigt kyrkvärd och har en minnessten rest efter sig invid familjegraven på Gestad kyrkogård.

Dalslandsstugan kom att rivas

En bit in på tidigt 1900-tal revs den gamla Dalslandsstugan på gården och det hus som fortfarande är gårdens boningshus byggdes. Då ägdes gården av nuvarande ägares farfar, som dock var lite motsträvig till nybyggnationen. Äldste sonen Herbert drev dock igenom det hela.

Anledningen var att systern Ellen kommit tillbaka hem från Amerika och var sjuk i TBC. Herbert ansåg inte att Ellen, som för övrigt vistades tider på Kroppefjälls Sanatorium, skulle låtas bo i det gamla dragiga huset. Ellen dog 1937, endast 30 år gammal, och hann tyvärr inte uppleva det nya boningshuset, då det stod klart samma år. Under såväl byggnadstiden som tidigare bodde familjen i lillstugan, den byggnad som senare blev till hönshus och idag är helt borta.

För övrigt har Herbert själv berättat för syskonbarnen om hur byggnationen gick till. Grunden handgrävdes med hjälp av grannar, man startade på hösten 1936. Plank till huset inhandlades och hämtades från ett snickeri i Vänersborg.

1892 byggdes den i dag äldsta ladugården på gården. Den har renoverats efter hand, men höjden har förblivit densamma. Halmtaket togs bort och ersattes med plåt på 1960-talet.

1896 byggdes ytterligare en ladugård med stall, då man på den tiden var två bröder som drev verksamhet på gården och därmed ville ha var sitt. På dess plats står i dag det före detta svinhuset och spannmålstorken. Maskinhallen i vinkel invid byggdes 1980.

Fadern arrendator i många år

1945 hade gården ett taxeringsvärde om 14 000 kronor. Arealen var då 20,5 hektar och ägdes fortfarande av farfadern. På gården fanns det då två hästar, åtta kor, tre ungdjur, två grisar, två får och 35 höns. Sonen Verner arrenderade Vässby 2:35 i många år och blev inte ägare till gården förrän i samband med sin faderns död.

Verner och hans fru Ruth fick tio barn; Astrid, Rune, Åke, Margareta, Kjell, Christina, Helena, Anders, Sören och Birgitta, varav Åke var den som sedan kom att överta gården.

– Vi hade det kanske inte så fett på den tiden men vi är uppväxta med god mat och mycket kärlek, säger äldsta systern Astrid Eriksson. Hon minns det sociala omhändertagandet som fanns på gårdarna och landsbygden förr, samtidigt som att man kom hem och hjälpte till när det var extra mycket att göra, exempelvis i skördetider. Åke berättar också att tidigare nämnde farbrodern Herbert ofta var hemma på gården och hjälpte till, speciellt med skördearbetet, när de var små.

Åtta led senare

Verner Elofsson förblev dock inte ägare till gården lika länge som sin far, efter endast tio år var det dags för ägarskifte igen. På gården fanns då mjölkkor och grisar, vilket även fortsatt blev inriktningen efter att Åke Elofsson 1971 tog över driften av gården, tillsammans med sina två yngre bröder Anders och Sören.

Man drev då verksamheten som kommanditbolag, eftersom varken Anders eller Sören var myndiga. Själv bodde då Åke i Bohus, men var hemma och hjälpte till under helgerna. Något år senare, 1973, blev Åke och hans fru Berit ägare av Vässby 2:35 och dess 22 hektar mark.

Från 1976 har de sedan drivit gården helt i egen regi. I samband med att Åke senare började arbeta utanför gården växlades det över till enbart ungdjur. Sedan tio år tillbaka är dock marken utarrenderad.

– Det är inte svårt att arrendera ut mark här på Dalboslätten, huvudsaken är ju att marken brukas och så får man som ägare i stället se till att byggnaderna hålls i ordning, säger Åke.

Avslutningsvis förklarar Berit och Åke Elofsson:

– Vi avser att fortsätta traditionen, det blir våra två barn som får ta över gården en gång. Sedan är det upp till dem att bestämma ödet för släktgården.

* Ett mantal, eller hemmantal, var ett besuttenhetsmått, som förr utgjorde grund för beskattning. Mantalet beräknades som regel i åker- och ängsmark, och uppskattades i tunnor (tunnland) efter hur mycket säd man kunde odla på marken. Skogsdungar och tomter räknades bort. Talet utgjorde således mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer som hemmanet skulle prestera.

Faktamaterial har hämtats från Svenska Gods och Gårdar/Dalsland 1945 samt Brålandaboken 1 och 2.

ING-MARIE NORRMAN