Mittemot Brålanda kyrka på andra sidan E45 finns en liten dunge av sly och högt gräs. Ute på vägen susar bilarna förbi utan att ge den lilla dungen en tanke. Platsen kan i dag verka oansenlig. Men i det som i dag är överväxt och på åkern bakom har det utspelat sig fasansfulla scener. Här låg avrättningsplatsen för Sundals härad.
– Vi är på Dalboslätten och det är ju Sveriges plattaste landskap. Det finns inga direkta höjdskillnader och till att börja med finns det liksom ingen sån här idealplats som man brukar ha. Alltså en galgbacke högt uppe på ett berg eller en kulle, för då kunde man se det på håll, berättar Niklas Ytterberg, arkeolog och antikvarie på Länsstyrelsen i Västra Götaland och fortsätter:
– Den här fick istället ligga väldigt nära landsvägen. I det här fallet väldigt nära kyrkan och det är ovanligt. Man ville helst inte ha de här otäcka platserna så nära en helig plats. Men av någon anledning fick man kompromissa.
Viktigt att det syntes
Det var viktigt att avrättningsplatserna var synliga.
– Alla skulle se detta, så det är ju en signalverkan. Hårdare straff säger många politiker i dag, och det här var en tid när man testade det där med hårdare straff. Man ville skrämmas helt enkelt. Även om ingen hängde i galgen så såg man att det var en galge.
Men avrättningsplatsen på Brålanda hed är långt ifrån den enda platsen i området där missgärningsmän mött sitt öde. Tittar man på en fornlämningskarta framträder ett stort antal avrättningsplatser. Visserligen var straffen hårda i äldre tider, men antalet platser avspeglar inte bara antalet verkställda avrättningar. Det skulle finnas en i varje härad, vilket motsvarar äldre tiders kommuner.
– Det var viktigt enligt lag att den enskilda lägsta instansen hade de här instrumenten färdiga.
Men när du läst så här långt kanske du redan har ställt dig frågan: Varför ska man besöka en avrättningsplats? Den frågan har Niklas Ytterberg ett svar på:
– För att det fascinerar, det är en otäck men spännande del av vår historia och det är aldrig långt till en galgbacke, var du än är. Många är kända lokalt, har skyltar och på vissa sker till och med guidningar ibland. De kan också hittas genom Fornsök och SCB:s databas. Många är också vackert belägna och med fin utsikt. Perfekta besöksmål faktiskt, konstigt nog, säger han.
Bödeln kom från Göteborg
Vi får tänka oss tillbaka till mitten av 1700-talet. Veckorna innan avrättningen har det annonserats i kyrkorna i häraden om vad som ska hända. Bödeln har tillsammans med sina medhjälpare kallats upp från Göteborg.
– Det var delinkventen, prästen och bödeln som var dagens huvudpersoner, säger Niklas Ytterberg.
Folket i trakten har tagit sig till platsen för att bevittna det makabra skådespelet.
– Församlingen fick mer eller mindre order att komma. Det var särskilt viktigt att barnen kom. Man skulle ta lärdom av vad som hände om man inte skötte sig.
Ett antal män hade kommenderats för att bilda spetsgård så att ingen kom vare sig in eller ut från galgen eller schavotten. Runt platsen stod alltså män med långa käppar för att hålla ordning.
I väntan på att straffet skulle verkställas hade delinkventen, alltså den dödsdömde, förvarats i fångkistan vid tingshuset i Östebyn.
– Det var ganska sorgliga förhållanden, en jordkällare ungefär. Där skulle den dömde beredas av prästen, man hade kanske fått en finare måltid och en sista sup. Sista dygnet hade man behandlats ganska väl. Man skulle ta emot straffet med öppna armar, berättar Niklas Ytterberg.
Straff värre än döden
Vad som sen väntade framme på galgbacken berodde på vilket brott som hade begåtts. Mord eller dråp som i våra dagar ses som de grövsta brotten straffades enbart med halshuggning. För brott som ansågs extra allvarliga som exempelvis penningförfalskning, sexualbrott, tidelag, barnamord eller giftmord väntade ett skärpt dödsstraff.
– En halshuggning går ju fort och sen är det en liten grop i marken. Men skärpta dödsstraff, då blir det ju en stor apparat. Då blir det ett stort jobb för bödeln och hans medhjälpare.
Det kunde i vissa fall handla om hängning där kroppen fick hänga kvar i galgen tills den ramlade ner. Män kunde steglas efter halshuggningen. Det innebar att kroppen delades och spikades upp på ett vagnshjul som sen sattes upp på en påle. Kvinnor blev istället brända på bål.
– Ibland tror man ju att man har bränt folk levande på bålet. Det gjorde man faktiskt inte utan man halshögg dem först så de var redan döda när de lades på bålet.
Och att människor har bränts på platsen, det finns det spår av nere i jorden. För tolv år sedan ledde Niklas Ytterberg ett projekt på Bohusläns museum där man kartlade avrättningsplatser i Dalsland och Bohuslän. Genom att ”röntga” marken kunde man konstatera var de avrättade personerna hade bränts.
Rester efter bränning på bål
– Det var mycket riktigt ganska tydliga spår. Mitt på den ytan där, där det är lite mindre växtlighet. Där har det varit stora bålplatser och värmen har varit väldigt hög, säger Niklas Ytterberg och pekar ut mot åkern på båda sidor av den lilla grusvägen.
Att först halshuggas och sedan brännas på bål, det drabbade Anna Svensdotter och Karin Jönsdotter som 1740 respektive 1759 miste livet dömda för barnamord. 1746 halshöggs och steglades en man efter att han gjort sin styvdotter gravid.
– Först hade han nästlat sig in in i familjen och tagit över änkan. Sen råkade han få barn med styvdottern för det blev han steglad. På den tiden var det ett väldigt allvarlig brott.
Avrättningsplatsen på Brålanda hed har gamla anor. Niklas Ytterberg antar att den började användas runt 1200-1300 talet. Den sista avrättningen på Brålanda hed skedde 1773. De som avrättades fick inte ligga på kyrkogården utan grävdes ner på avrättningsplatsen. Det gjorde även personer som tagit sitt eget liv.
– Man plöjer inte särskilt djupt så de ligger nog kvar än i dag, säger Niklas Ytterberg och tittar ut över Dalboslätten.
LÄS MER:Sista halshuggningen på Galgeberget
Här finns fler avrättningsplatser i Västsverige
- Brålanda hed vid Brålanda kyrka. Sista avrättningen 1773. Finns informationstavla på platsen.
- Tingbergskulle i Lödöse. Sista avrättningen 1857. Karl Gustav Björk och Anders Daniel Nattsén halshuggna för rånmord. En av Västsveriges sista avrättningar. Finns informationstavla på platsen.
- Kambols avrättningsplats utanför Mellerud vid E45. Sista avrättningen 1773.
- Gudhems avrättningsplats mellan Högsäter och Färgelanda. Sista avrättningen 1830. Peter Michaelsson Svart halshuggen för mord. Dalslands sista avrättning.
- Ödskölts avrättningsplats strax utanför Bäckefors. Sista avrättningen 1802. Hans Dahlros och en kvinna avrättade för mord.
- Foss galgbacke i Munkedal. Ligger bakom ishallen. Sista avrättningen 1762. Anna Andersdotter halshuggen och bränd på bål för barnamord. Finns informationstavla på platsen.
- Avrättningsplats på Vettelandkasen strax utanför Skee. Sista avrättningen 1737. Oluf Haraldsson avrättad för mord på sin fru.
- Braste högar i Brastad. Sista kända avrättningen 1724. En man och hans svägerska avrättade för blodskam (incest).
- Kappelebacken Uddevalla. Sista kända avrättningen 1749.
- Grytåsberget Brätte. Vänersborgs avrättningsplats.
