Det var trångt på Sörbyvallen. Entrévakterna räknade in 1 987 besökare.

2 000 på fotbollsfest

I onsdags kokade Brålanda av fotbollsfeber. Ortens stolthet, Brålanda IF, hade besök av legenderna Malmö FF. Gästerna har vunnit Allsvenskan 25 gånger och är regerande svenska cupmästare, en cup de vunnit 15 gånger. Dessutom är de överlägsna ledare av den allsvenska maratontabellen, 143 poäng före tvåan IFK Göteborg.

Förberedelserna var minutiösa. På plats möttes åskådarna av en helt nybyggd träläktare, en tillfälligt inhyrd ståldito, sex partytält med kioskförsäljning, inlånade bajamajor, stor högtalaranläggning och en stor styrka vakter och matchvärdar. Som brukligt vid stora matcher var det också inmarsch av lagen med så kallade inmarschknattar (förbundets officiella namn på dem). De bestod av spelare ur Brålandas flicklag. Mellan inmarsch och spel sjöng en annan lokal storhet, Josefine Dahlqvist, nationalsången.

Både Brålanda och tillresta hörsammade inbjudan. Hela centrala Brålanda var fullt av parkerade bilar och entrévakterna räknade in 1 987 besökare. Redan en halvtimme före matchstart var de flesta redan på plats. En del hade insett att det bara var ståplats som erbjöds så de hade med egna campingstolar.

Matchen
Matcher i de första omgångarna blir lätt en Davids kamp mot Goliat. I och för sig mönstrade MFF ett B-betonat lag. När matchen startade hade man bara fyra av de spelare som tillhörde startelvan i den senaste allsvenska matchen, 1-0-segern mot Kalmar FF. 

Men vilka spelare. Martin Olsson, Ola Toivonen och Isaac Kiese Thelin har sammanlagt gjort 155 A-landskamper för Sverige. Erdal Rakip har än så länge bara spelat i ungdomslandslagen. Det märktes tydligt på plan. Många av de övriga såg här chansen att övertyga lagledningen om sina kvaliteter och det var full satsning från första matchminuten.

Davids roll spelades av Brålanda IF. BIF kämpar just nu för att hänga kvar i den division 3 de i år ligger i för första gången i klubbens historia. Skillnaden mellan Allsvenskan och trean är större än det verkar på pappret. Mellan serierna finns Superettan, division 1 och 2.

Denna skillnad märktes tydligt. BIF kämpade bra, men tempot var flera nivåer högre än de var vana i. MFF var överlägsna i allt, fart, teknik och passningssäkerhet. Framför allt utnyttjade de hela planens bredd på ett föredömligt sätt. BIF hade enstaka kontraattacker, men det blev bara riktigt farligt en enda gång, efter en dubbelhörna i första halvlek.

Tidiga mål
För den som hade hoppats på en Davids seger över Goliat släcktes hoppet tidigt. Redan i första minuten gjorde Patriot Sejdiu 1-0 till de ljusblå. När klockan visade på tio minuter hade detta utökats till 3-0 efter mål av Isaac Kiese Thelin och en repris från Sejdiu. 

I paus stod det 5-0 till Iff-iff som Malmöborna kallar sitt lag. Extra mål av Romain Gall och Erdal Rakip. Men Brålanda hade faktiskt matchens första hörnor.

Andra halvlek blev lik den första, även om BIF nu hade vant sig vid tempot och hade bollen lite mer. MFF gjorde fyra mål till. Sejdiu gjorde sitt tredje, Rakip sitt andra och Gall sitt tredje och fjärde. Slutresultat 9-0 till Malmö.

”Vi ger inte upp”
Matchens behållning var nog när speakern efter 0-9 i 82:a minuten utropade. ”Vi ger inte upp. Brålandapubliken står kvar. Det kan bli 9-9 och då blir det förlängning.”

En eloge till BIF-spelarna som kämpade hårt i 90 minuter. Mittförsvararen Samuel Henning blev utsedd till bästa spelare i hemmalaget. Välförtjänt även om jag var mest imponerad av Joy Anderssons insats i målet. Han knep många inlägg och i slutet av första halvlek gjorde han ett par otroliga räddningar på vad som verkade vara helt säkra mål. Utan honom hade Malmö gjort minst ett dussin.

I MFF utsågs tremålsskytten Sejdiu till matchens lirare. Jag hade Ola Toivonen i mitt anteckningsblock. Planens stora dominant från sin position på det centrala mittfältet. Jag hörde några åskådare imponerat konstatera att ”han slår ju inte en passning fel”. 

BIF får tacka för lektionen och hoppas att lärdomarna hjälper dem att spela i trean även nästa år. Vi nästan 2 000 på plats tackar för underhållningen. Troligen den bästa fotboll som setts i Dalsland på många år.

Lars Nilsson